Kan man vara överempatisk?

Finns det något som heter överempatisk? Ibland - eller faktiskt - ganska ofta, funderar jag om jag är det. Eller är det så folk är i största allmänhet? Alltså jag, menar jag blir ju så himla ledsen när någon är ledsen! Eller om någon har det jobbigt. Kan det inte bara vara så att man sympatiserar litegrann och så är det bra sedan?!

Delvis är det kanske därför den här bloggen finns också. Alltså för att jag tycker att det är lite jobbigt när folk tycker att livet är jobbigt och jag vill inget hellre än att kunna hjälpa till att se saker från den ljusare sidan.

Eller visst - det är är ju flera anledningar till att det bloggen finns, som till exempel:

• Jag älskar att skriva
• Jag gillar skarpt att babbla (och här på bloggen är det ju mest bara babbel :)
• Jag pushar mig själv till att tänka positivt när jag funderar över vad för glatt budskap kan bidra med och det är ju värdefullt.

Men så är det ju också det att kanske, kanske kan jag lyckas får någon människa som är inne i en spiral av negativt tänk att se att det faktiskt alltid finns en annan sida av myntet... Bara man stannar upp och väljer att se det.

Sedan försöker jag dela av mig av de verktyg jag tror på. Som att andas. Att yoga. Att meditera. Att le. Och att testa sig fram att välja positiva tankar.

Men jag vet ju samtidigt att vissa har det vansinnigt jobbigt och då kanske det känns som att jag kastar skit i ansiktet på dem när jag så sååå lycklig och sååå hurtig och sååå klämcheck. Och det vill jag ju inte göra... Inte alls!! Jag vill ju bara så gärna att alla människor ska få känna sig glada!!!

Men som en lite tröst(?) för dem som tror att jag tycker livet flyter på helt magiskt enkelt kan jag lugnt säga att så är inte fallet. Jag har mina svackor när jag känner att jag bara vill lägga ner allt (och de dyker upp titt som tätt, känslomänniska som jag är :P ) Men grejen är den att det jobbiga och tråkiga vill jag inte lyfta och fokusera på här på bloggen. För någonstans tror jag inte att jag gör er gladare genom att berätta om alla bekymmer och problem. Och jag blir inte heller ett dugg gladare av att fokusera på dem. (Öum, nämen, nu kanske det här inlägget blev mer negativt än positivt?! Haha, jag har visst lite brister :)

Men oj, jag tror visst att jag tappade tråden här också :) Jag höll ju på att snacka empati. Eller överempati. Men nu har jag glömt var jag vill komma med det, haha...

Eller jo, jag kanske kommer ihåg... Det hade något med syrran att göra... Hon har en tuff dag idag. Orkade inte prata. Och jag vet att hon ligger där hon ligger och kan inte göra något alls just nu. Det gör ont i hjärtat att tänka på henne just ju... Älskade, älskade syster...

Positiva knorren på det här inlägget får nog bli att jag ser några dagar framåt, när dräneringen av vätska i hennes huvud är klar. Då är vi på rätt väg igen. Jäklar vad jag längtar dit!! Snart är vi där!