"Vi kan inte skänka barnen framtiden,
men vi kan ge dem nuet".
Oj. Jaha... Ja just det.... Jag glömmer ju det så lätt. Och jag har en känsla av att det finns fler som jag. Som vill göra allt för barnen för att det ska bli så bra som möjlig för dem sedan, i framtiden. Som helst vill "rädda" barnen från allt jobbigt och tråkigt... Mammahjärtat (och pappahjärtat :) vill ju så väl! Att de ska få känna sig glada, positiva, lyckliga, nöjda, belåtna. Inte ledsna, gnälliga, irriterade, begymrade och ledsna. Såklart! Men tänk om det bästa inte är att bli "räddad" från allt jobbigt. Tänk om de inte ska bli räddade....
För några år sedan pratade jag med en klok kvinna. Det var vi ett tillfälle då jag kände mig som mest bekymrad och frustrerad över om jag gjorde "rätt" då lillen testade gränser så till den milda grad... Jag tyckte att allt blev fel och tänkte "shit, hur ska det gå sedan??!" Hon formulerade så så klokt att jag inte fanns där för mina barn för att "rädda" dem från något...
Hon frågade ungefär så här:
Tror du att barnet står högst uppe på en kulle på väg att ramla ner för ett stup? Och att du måste stå där uppe och hålla emot, eller i värsta fall - stå nedanför och fånga barnet? Men du... det är ingen kulle och det är inget stup. Det är bara en vanlig väg. En alldeles vanlig väg som gå lite uppför och lite nerför. Visst - någon grop här och var, men inget livsfarligt... Livets väg... Den ska man inte bli "räddad" ifrån. Efter den vägen behöver man bara stöd, omtanke och kärlek... Kämpa inte så mycket, utan försök att bara finnas där. Krama, lyssna... inte "rädda" någon, bara stötta...
Och såklart - helt logiskt så kan jag ju inte ge mina barn framtiden. Den måste de ju få skapa själva, eller hur? Vägen är ju mer eller mindre gropig på olika partier. Jag kan ju inte spriga före och jämna ut den, liksom. Då är nog det mest kloka att de våra barn av det vi kan. Att finnas till hands. På det knöliga. På det platta. I groparna... Att ge dem nuet...
Men mammahjärtat stressar ju så lätt upp sig och glömmer ju det här så lätt :) så här kommer ännu en påminnelse:
"Vi kan inte skänka barnen framtiden,
men vi kan ge dem nuet".
Kram,
Helene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar