onsdag, november 3

Operation!

Jaha, "ta vara på vaje ögonblick" eller vad skrev jag? Okej, okej, visst. Jo... jag har nog försökt att täka lite extra på det idag, men det har faktiskt gått "sådär"...

Varför då?

Ja... jag har nån störigt krypande känsla i kroppen.

Irriterad? Nej, egentligen inte.

Allmänt less? Nej, inte det heller.

Arg? Hm... ja, typ.

Ledsen kanske...? (Suck) Mmm...

(Oj, oj, känns inte direkt som att det är påväg att bli något upplyftande inlägg...)

Okej - jag kommer till saken:

Kick har ringt. Efter röntgen och samtal med läkare är det nu bestämt att det blir ännu en ny operation. För vilken gång i ordningen kommer jag inte ihåg just nu. Kanske du vet? Kicki är inte munter. (Nej, till och med hon känner tröstlöshet ibland.) Det absolut sista hon ville var att göra en ny operation! Men doktor R pekade med hela handen och konstaterade: "Så här ska du inte må!"

Så vi griper ett halmstrå här nu. Eller i och för sig kanske inte bara ett litet halmstrå... Jag tror ju ärligt att det är något mycket större...

Ja, för även om jag blir ledsen för att Kicki just nu är väldigt mycket mindre glad är jag faktiskt ändå helt ärligt hoppfull. Lika mycket som jag känt det förut så känner jag det nu - nu är det sista gången och nu kommer det att bli bra!

Men det känns så sjukt frustrerande att man inte kan göra något! Muntra upp henne kan jag inte göra för hon känner mig utan och innan och hon vet att jag också blir låg. Såklart säger jag uppriktigaa, vänliga ord, men så mycket mer kan jag inte bidra med.

Men andlighet ligger mig varmt om hjärtat. Kom igen!! Nu hjälper vi henne på vägen och skickar healing (öum, vet inte riktigt om jag kan det där ;) till henne hela vägen till Umeå! Om inte annat kan vi åtminstone tänka stärkande, kärleksfulla tankar och rikta dem till henne (för det kan jag i alla fall)! Kanske, kanske når de fram och blir det där lilla extra som behövs för att allt ska bli bra...

Tro, hopp och kärlek, va?

4 kommentarer: